b.July 16, 1486, Florence d.Sept. 28, 1530, Florence Italian Andrea del Sarto Galleries Andrea del Sarto (1486 ?C 1531) was an Italian painter from Florence, whose career flourished during the High Renaissance and early-Mannerism. Though highly regarded by his contemporaries as an artist "senza errori" (i.e., faultless), he is overshadowed now by equally talented contemporaries like Raphael. Andrea fell in love with Lucrezia (del Fede), wife of a hatter named Carlo, of Recanati; the hatter dying opportunely, Andrea married her on 26 December 1512. She has come down to us in many a picture of her lover-husband, who constantly painted her as a Madonna and otherwise; even in painting other women he made them resemble Lucrezia. She was less gently handled by Giorgio Vasari, a pupil of Andrea, who describes her as faithless, jealous, and vixenish with the apprentices; her offstage character permeates Robert Browning's poem-monologue "Andrea del Sarto called the 'faultless painter'" (1855) . He dwelt in Florence throughout the memorable siege of 1529, which was soon followed by an infectious pestilence. He caught the malady, struggled against it with little or no tending from his wife, who held aloof, and he died, no one knowing much about it at the moment, on 22 January 1531, at the comparatively early age of forty-three. He was buried unceremoniously in the church of the Servites. His wife survived her husband by forty years. A number of paintings are considered to be self-portraits. One is in the National Gallery, London, an admirable half-figure, purchased in 1862. Another is at Alnwick Castle, a young man about twenty years, with his elbow on a table. Another youthful portrait is in the Uffizi Gallery, and the Pitti Palace contains more than one.  Related Paintings of Andrea del Sarto :. | Madonna in Glory and Saints | Portrait of the Artists Wife | Holy famil and angel | Portrait of a Lady with a Book | Walloon Buluo Sa altar portraits |
Related Artists:
Henri Pierre Danloux
1753-1809 French French painter and draughtsman. He was orphaned at an early age and was brought up by an uncle who was an architect and contractor. Around 1770 his uncle apprenticed him to Nicolas-Bernard Lpici. He exhibited for the first time in 1771 at the Exposition de la Jeunesse in Paris, where he showed a Drunkard at a Table (untraced). About 1773 he was admitted into the studio of Joseph-Marie Vien, whom he followed to Rome in 1775 on the latter appointment as Director of the Academie de France. Danloux sketchbooks show that he also travelled to Naples, Palermo, Florence and Venice. He was not interested in the monuments of antiquity but concentrated instead on drawing landscapes and, in particular, portraits, among them that of Jacques-Louis David.
KEIRINCKX, Alexander
Flemish painter (b. 1600, Antwerpen, d. 1652, Amsterdam). Flemish painter. He was the son of Matthijs Keirinckx and Anna Masson. In 1619 he became a master in Antwerp's Guild of St Luke, he married Clara Matthausen on 18 June 1622, and in 1624 he took on Artus Verhoeven as an apprentice. From 1636 onwards he is regularly recorded in Amsterdam, where he was registered as a citizen in the year of his death. He visited Great Britain, possibly in 1625 (Walpole mentions two signed and dated drawings of London views from this year) and definitely in 1640-41, when he undertook commissions from King Charles I to paint views of royal castles and palaces.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.